Några dagar senare åkte vi på återbesök igen. Nu kände vi oss betydligt tryggare än förra återbesöket. Då hade det gått bra, och vi tyckte inte hon blivit sämre än sist.
Men den här dagen önskade läkaren ett blodprov för att kolla läget. Av ren rutin. Vi satt en stund och väntade, och tillslut kom läkaren tillbaka.
"Provet ser bra ut. Förutom att hon är väldigt sur. Jag kan inte riktigt tyda det själv, därför försöker jag få kontakt med en lungläkare."
Ok, tänkte jag. Jag är också sur emellanåt, men det brukar gå över. Tyvärr pratade vi inte riktigt samma språk här 😅 Jag kände mig lugn ändå, vi får väl vänta in lungläkaren. Men när hon kom tillbaka en stund senare hamnade jag verkligen i chock.
"Hon behöver en högflödesgrimma, vi måste lägga in er igen. Jag är ledsen"
Jag minns hur jag satt länge och funderade över vad hon just sagt.. 3 månader gammal och fortfarande behov av andningsstöd. Högflödesgrimma fick man inte ha hemma. Vi skulle bli inlagda igen. Och det var inte över natten, det förstod jag. Detta var en lång inläggning. Igen.
Hela min värld rasade samman, jag var helt förstörd. Oförberedd. Vi hade inte med oss en enda pryl för övernattning..
Jag kunde inte samla mina tankar den kvällen. Jag var helt nollställd, och så fruktansvärt ledsen. Vi hade fått mersmak på livet hemma, och vi var så less på sjukhuslivet.
En stund senare kom läkaren tillbaka. Hon förklarade att Thelise hade väldigt högt koldioxidvärde i blodet. Värdet låg på över 10, normalvärdet ska ligga under 6. Detta pga att hennes sjuka lunga var för liten, och hon inte orkade andas ut riktigt. Kanske i kombination med sitt hjärtfel. En enkel förklaring var att hon andades så snabbt, och koldioxiden lyckades hon inte andas ut. Detta kunde mycket väl förklara hennes missnöje hemma, hon hade antagligen haft det jättejobbigt att andas utan att vi förstod henne. Det kändes nästan ännu värre, att hon hade kämpat för sitt liv utan att jag märkt det.
När chocken lagt sig, och Thelise kopplats upp i en högflödesgrimma, märktes det direkt hur mycket bättre hon mådde. Hon behövde detta, och det fick vi acceptera. Även om vi önskade annorlunda. Återigen blev framtiden oviss. Thelise behövde växa, hennes lungor behövde bli starkare. Det skulle inte ske över en natt direkt.. Min man och Caspian åkte hem, medans jag och Thelise stannade på sjukhuset.
Våran långa resa hade nu blivit ännu längre..
1 kommentar(er)
