Det var fredagkväll när ambulansen kom fram. Jag var helt slut, tacksam att resan gick bra och att vi var på "hemmaplan".
Vi rullade in på avdelning 327 - barnkirurgen. Här vårdades barn med alla möjliga sjukdomar. Barn med navelbråck, födda med alla organ utanför magen, trasiga blindtarmar, utan urinblåsa, utan ändtarmsöppning, med för korta tarmar, trasig matstrupe.. Jag visste inte ens att det fanns så mycket olika problematik..
Återigen hamnade Thelise i en övervakssal, med 2 andra barn. Jag minns klumpen jag fick i magen så fort vi kom in i salen.. De andra barnen låg i gallersängar, och deras mammor satt i var sin fåtölj bredvid. Det kändes som ett fängelse.
Båda två stirrade på oss när vi klev in. Vi drog till oss väldigt mycket uppmärksamhet, för med tiden förstod jag att detta var nog det mest spännande som hände i det där rummet - när något nytt barn anlände.
Jag tog i hand med sjuksköterskan för kvällen. Och wow.. Ett rejält handslag, hon kändes driven. Fokuserad. Målmedveten. Hennes uppdrag var att installera och registrera in Thelise, ta rapport från transporten, se över mediciner mm. Hon fick fullt upp, men hon var väl förberedd.
Sedan fick jag träffa en äldre dam som var undersköterska för kvällen, och där kom det igen. Wow. En ödmjuk, förstående kvinna som verkligen ville vårt bästa.
-"Behöver du pumpa? Äta? Låna en toalett? En tandborste? Vi finns hos Thelise hela tiden."
Jag fick ett otroligt gott intryck av avdelningen, och det intrycket finns med mig än idag. Trygg och driven personal med fasta rutiner - med bästa vård för mitt barn.
Jag minns hur sjuksköterskan tittade på Thelise..
-"Oj, vad liten hon är.. Brukar hon vara såhär grå i tonen? Och hon andas väldigt flåsigt. Det är nog därför hon är så svettig.."
Och ja, där sammanfattade hon det riktigt bra, utan att knappt känna henne. I Stockholm var man nöjd med Thelises vikt. Hon föddes på 3490g, och vägde bara 3 kilo när vi anlände till Göteborg. I Stockholm menade läkarna att ju mindre hon väger desto mindre behöver hjärtat jobba. Det var bra. Men hon såg verkligen ut som en fågelunge. Ihopsjukna kinder och utpoppande ögon. Det var faktiskt tragiskt att se..
I övervakssalar får inte föräldern sova, där är ständigt personal som vakar över barnen. Jag blev visad till ett intilliggande vårdrum som stod tomt, där jag skulle få sova tillsammans med den andra mamman i salen. Hennes barn hade opererat ett litet ljumskbråck och skulle få åka hem nästa dag. Jag minns hur avundsjuk jag var, men gladdes verkligen att hennes barn inte drabbats av något värre.
Jag hade inte mer än lagt mig ner i sängen innan sjuksköterskan kom in.
-"Vi har ansökt om rum åt er på Ronald, ni har fått plats! Du kan få gå dit och sova om du vill. Eller så kan du stanna här och checka in imorgon."
Jag valde att stanna kvar, det kändes tryggt att vara nära om något skulle hända. Men jag sov inte mycket den natten..
0 kommentar(er)
