Detta är ett ämne som väcker otroligt mycket känslor hos mig.. Kompetensen (generellt) inom vården är på tok för dålig.
När min son, Caspian, föddes fick han och vi gå igenom en fruktansvärd period. Caspian kunde inte amma. Vi låg flera dagar på BB, var och varannan sköterska kom och skulle ge tips och råd, justera position och övervaka. Men han tog inte bröstet. Vi koppmatade länge innan en av sköterskorna kom in med en amningsnapp. Först då, efter många om och men, lyckades han amma själv.
Men hemma var han missnöjd. Kontant. I allt vaket tillstånd skrek han. Inte sådär lite gnälligt som bebisar kan, utan han GALLSKREK. Dag och natt skrek han rätt ut. Jag vet inte hur många tårar jag fällt, hur dålig jag känt mig som mamma. Ingen kunde avlasta, han skrek hos alla. Till slut gick det så långt att jag ville avbryta min föräldraledighet, min ork var slut. Jag började greppa efter halmstrån och hittade en grupp på facebook angående kort tungband. Läste på lite, och kände att mååånga symptom fanns hos min son. Tog upp detta hos min BVC (som för övrigt är kanonbra) men som viftade bort det. Sökte inom vården men fick ingen hjälp.
Tillslut sökte jag privat. Mac Åberg är ÖNH-läkare på Vasakliniken i Göteborg, och är en av Sveriges mest kompetenta läkare gällande kort tungband hos barn. Honom var jag tvungen att träffa.
Caspian var ca 5 månader gammal när vi kom dit. Mac stack in sitt finger i Caspians mun, och tvekade aldrig. Hans tungband var på tok för kort, och han kunde inte förstå hur vården kunde missat detta. Hade jag inte sökt privat skulle Caspian med största sannolikhet få problem med talet framöver, och i så fall behöva sövas för att då tungbandet klippt. På spädbarn har inte nerverna hunnit utvecklas under tungan, och därför har barnet ingen känsel där än (enligt Mac). De klipper tom barn som sover utan att de vaknar.
Mac klippte Caspians tungband samma dag, och jag kan inte beskriva skillnaden det gjorde. Caspian blev nöjdare, han åt mer, var mer harmonisk.
Kort tungband är ärftligt. Har ett syskon det, är risken att det andra syskonet också har det. Och gällande Thelise har ju hon sin ät-problematik i grunden av andra orsaker. Vi träffade en logoped som jag bad specifikt att titta på hennes tungband och förklarade våran bakgrund, men hon tyckte inte alls att det var kort. Då slappnade jag av.
Men Thelise gjorde inga framsteg med att äta själv, och när hon var ca 8 månader träffade vi en annan logoped på vårat hemsjukhus. Av ren rutin kände hon i munnen och konstaterade där kort tungband, men ansåg att pga Thelises känslighet i munnen skulle ett klipp förvärra allting.
Jag fick ont i magen. Jag visste hur stor skillnad ett klipp gjorde på min son. Skulle inte min dotter få samma möjlighet? Återigen sökte jag mig till Mac för en second opinion. Han kunde inte förstå logopedens beslut, utan ville ge Thelise chansen till att fysisikt få det lättare att äta. Han klippte direkt, utan att tveka.
Men nu hade reglerna ändrats, 3 år senare. Besöket bekostade man numera själv, och klippet kostade oss närmare 2000:-. För oss var det värt varenda öre, men jag var så otroligt besviken på vården, igen. Varför var vi tvugna att söka privat för att få hjälp? Hur kunde detta missats? Varför kunde inte min dotter få bästa möjliga förutsättningar från början?
Dagen efter klippet hos Mac var första gången Thelise någonsin stoppat något i munnen. Hon tuggade på en bit melon. Hon hade aldrig, aldrig tidigare visat intresse över att bita på leksaker, tugga på händerna, smaka på saker som andra barn normalt gör. Det går inte beskriva lyckan, och jag är 100% säker på att vi tog rätt beslut.
Men jag är ledsen och besviken. Många föräldrar och barn går igenom samma sak som vi. Har problem med matning, problem med viktuppgång, reflux osv. Får ingen hjälp och vänder ut&in på sig själva. Jag hoppas att jag kan sprida budskapet, hjälpa någon i samma sits. Det finns hjälp att få, även om det emellanåt känns otroligt mörkt!
0 kommentar(er)
