Vi fick ganska snabbt en ny tid för Thelises ingrepp, denna gången var hon patient nr 1 för dagen. Då hade vi inget annat barn att ta hänsyn till, och därför kom hon den här gången in direkt på morgonen. Ingreppet skulle ta ett par timmar, men vi skulle förbereda oss på att det lika gärna skulle dra ut på tiden. Det fanns även plats redo för henne på IVA.
Vi hade tidigt bestämt oss för att inte sitta på sjukhuset och vänta, det skulle vi inte orka rent psykiskt. Men vi ville ändå inte hålla oss för långt därifrån ifall något skulle hända. Återigen var vi tacksamma för att Ronald fanns, då kunde vi vara tillsammans, men nära sjukhuset. Caspian fick (för första gången på otroligt länge) leka med oss båda föräldrar, vi kunde umgås tillsammans som en familj. Och även om familjen inte längre kändes komplett utan Thelise, var Caspian så otroligt lycklig bara över att få vara ett barn och leka kravlöst. Jag är så tacksam att han var en del av den här resan. Han var alltid glad, han fick oss på andra tankar.
Det dröjde över 5 timmar innan en sjuksköterska från avdelningen ringde.
-"Björn vill träffa någon av er, kan du komma hit omgående?"
I ett sånt läge har jag lärt mig att behålla lugnet. Jag hade ingen aning om vad som hänt, ska jag orka fortsätta får jag inte tänka på det värsta. Men ja, handen på hjärtat, så blev jag aningen nervös..
På rummet satt redan Björn och väntade.
-"Hur har det gått?"
-"Det gick bra, ungefär som förväntat"
Jag andades ut.
-"Vad skönt, vi var lite nervösa. Lyckades du stänga ductus? Varför drog det ut så på tiden, vad hände?"
-"Nej, jag lyckades tyvärr inte. Först försökte jag gå in genom venen på ena sidan ljumsken, men pga Thelises tidigare propp var det stopp där. Då bytte jag till andra sidan ljumsken, där var det också stopp. Som vi faktiskt misstänkte. Därför försökte jag istället gå in via venen vid halsen, för där har hon ju aldrig haft någon propp. Där kom vi fram till ductus. Problemet var att hennes ductus var så ofantligt stor, ingen av mina katetrar jag kunde föra in via halsvenen var tillräckligt stora. Hade jag satt en för liten kateter hade den släppt och hamnat i blodbanan, som du kanske minns att vi pratat om. Det är inte ofta jag misslyckas med dessa ingrepp, men tyvärr gjorde jag det idag. Och pga storleken på ductusöppningen är min åsikt att den verkligen behöver slutas, i hennes fall nu då kirurgiskt. Jag ska diskutera med en hjärtkirurg och rekommendera en operation. Hon ligger på BIMA, du kan gå upp till henne om du vill"
Jag kände mig helt tom. Återigen blev framtiden oviss och vi fick vänta in en ny operation för att hon skulle bli bättre. Men jag var tacksam, han hade gjort sitt bästa.
BIMA är en separat sal uppe på IVA. Där vårdas barn som är för sjuka för avdelning, men för "friska" för IVA. I rummet fanns två sängar, och den här dagen var der barn i båda sängarna. När jag kom in i salen, och jag tittade i båda sängarna, trodde jag att jag kommit fel. Inget av barnen såg ut att vara min Thelise..
-Hej, är du Thelises mamma?
Jag tittade upp på sjuksköterskan.
-Ja, hej, jag heter Emelie.
-Vad bra, hon rullade nyss in. Hon mår bra.
Och så gick hon fram till den ena sängen. Jag tittade på barnet där i som sov. Hon var svullen, och inte alls lik sig själv. Men ja, det var faktiskt Thelise. Jag skämdes över att jag inte känt igen henne.
Jag satt bredvid henne resten av dagen. Någon gång vaknade hon till lite, och somnade sedan snabbt om igen. Dessa stunder var värst. Jag ville finnas där för mitt sjuka barn. Samtidigt så sov hon bara, hon hade övervak hela tiden, och jag hade ett till barn som faktiskt behövde mig. Balansen har alltid varit svår. Hur man än gör "väljer man bort" sitt andra barn.
Jag valde att stanna till kvällen, men lämnade sedan ganska tidigt. Jag ville försöka sova ut och gå dit tidigt imorgon istället för att se vad läkarna säger.
Det hade gått bra, hon levde och hade inte ont. Det var ju det absolut viktigaste!
0 kommentar(er)
