Vi hade varit hemma i ca en vecka när Thelise plötsligt blev oväntat sämre. Och olikt sämre än vad vi var vana vid. Den natten sov hon riktigt illa, i vanliga fall var hon en riktig sjusovare. Hon var ledsen, orolig, kom inte till ro. Vaknade med feber.
Den dagen skulle vi ändå till sjukhuset på ett planerat besök för synagis (ni kanske minns "vaccinet" med antikroppar mot RS). Vi blir fantastiskt omhändetagna av vården när något är osäkert med Thelise. "Kom in så tar vi ett infektionsprov, för säkerhets skull"
Thelise infektionsvärde var kraftigt förhöjt, och detta behövde utredas. Men mottagningen vi besökte hade ju (såklart) övriga patienter som väntade på sina inbokade besök, och vi blev förflyttade till barnakuten. Detta skapade en otrolig problematik. Thelise hade redan varit utan sin högflödesgrimma alldeles för länge. Ett stort projekt att lösa både detta och syrgas till en icke inneliggande patient. En akutmottagning är heller inget bra ställe för en infektionskänslig patient, så vi fick snabbt ett rum på en annan mottagning, men skulle få hjälp av personalen på akuten.
Thelise lämnade ett urinprov som snabbt visade på urinvägsinfektion. En rejäl infektion dessutom. Jag, personligen (mig veterligen) har aldrig haft uvi utöver min njurbäckeninflammation vid Thelises födsel, men jag har förstått att det är ganska vanligt bland flickor/kvinnor. Detta oroade mig faktiskt inte alls, vid första tanken. Tills läkaren kom.
"-Thelise har skyhöga infektionsvärden, och väldigt mycket bakterier i urinen. Hon behöver antibiotika intravenöst. Vi kommer sätta en PVK och lägga in er på barnavdelningen"
Jag trodde inte mina öron. Vi som preeeecis kommit hem. Skulle hon läggas in för detta? Ska dom försöka sätta en PVK? Jo, visst, lycka till. Vi som bara skulle in för synagis.. Livsglädjen vi samlat på oss de senaste dagarna föll i spillror, igen.
In kom en manlig, otroligt trevlig, sjuksköterska.
"-Vet du om hon gar något bra kärl att sticka i?"
Jag svarade kort nej, jag vet hur svårstucken hon är. Han testade ett par gånger, men förstod tillslut vad jag menade.
"-Jag vet precis vem jag ska kalla hit!"
In kom efter en stund en lite äldre sjuksköterska från Neo. Hon tillhörde sjukhusets mer rutinerade pvk-sättare, duktig på att sticka framförallt små barn.
Hon tittade länge. Kände. Drog åt och smekte längst med handleder, fötter, armveck, huvud på Thelise.
"-Har hon blivit stucken mycket tidigare?"
Jag nickade. Hon försökte sticka på ett par ställen, men lyckades inte hon heller. Thelise var helt slut, så otroligt ledsen och stressad över situationen. Jag försökte trösta henne, men det hjälpte inte.
"-Ja, jag ser det. Många av hennes kärl är utslitna eller uppanvändna, inget är i bra skick för att sticka i igen. Jag är ledsen."
Mitt mammahjärta värkte. Mitt stackars barn, så sjuk, så ledsen. Och jag kunde inte hjälpa henne. Inte trösta henne. Nu skulle hon upp på avdelningen, där vi aldrig vårdats innan. Detta var ett sjukhus vi aldrig legat inne på tidigare, och jag fasade över vad hon skulle behöva uppleva härnäst..
0 kommentar(er)
