Efter över 3 månader på sjukhus fick Thelise sova med oss på Ronald. Wow, vilken fantastisk känsla. Ett framsteg som för någon månad sedan kändes så ofantligt långt bort..
Thelise hade sedan födseln sovit som en prinsessa (iaf enligt sjukhuspersonalen). Hennes syrgasbehov var fortfarande lite svajigt, så på nätterna sov hon med en syresättningsmätare, och vi hade med en syrgastub.
Första natten på Ronald larmade tuben att syrgasen var slut. Klockan var då runt 04 på natten. Utan syrgas hade hon en syresättning mellan 80-85, vilket var långt ifrån hennes målvärde på 95. Jag fick väcka henne, klä på henne kläder, packa in henne i vagnen och springa bort mot sjukhuset. Hon blev otroligt ledsen, antagligen både av väckningen och bristen på syre.. Jag hade tur, för precis när vi kom till sjukhuset, gick en annan person ut. Annars är sjukhusets dörrar låsta på natten.
På avdelningen fick vi snabbt en ny tub, och Thelise somnade om nöjt. Minns så väl sköterskans kommentar den natten.. "Är ni påväg hemåt snart eller?" Jag trodde hon drev med mig. Hem? Det kändes otroligt avlägset, och Thelise var ju långt ifrån bra. Men ja, sköterskan hade faktiskt rätt..
0 kommentar(er)
