Vi spenderade ni större delen av dagarna tillsammans på Ronald. Glömmer aldrig känslan av när hon fick följa med in dit första gången.. " Detta är som ett hem. Ingen sjukhussal". Hon hade ju aldrig sett annat än sjukhus, i 3 månader. Att få lägga sig bredvid henne i sängen var något vi aldrig gjort innan, men som är något självklart med ett friskt barn. Caspian var överlycklig över att ha med båda föräldrarna i lekrummen, och Thelise kunde följa med oss överallt med sin syrgastub.
Hon ville fortfarande inte äta något. Det hade nu gått så långt att hon fick panik så fort nappflaskan kom fram. Hon skrek och fäktades med sina små armar. I samråd med logoped tog vi beslutet att inte stressa henne. Mat ska inte förknippas med något negativt, och all träning vi kämpade med kändes fruktansvärd. Man kan inte tvinga i barn mat.. Hon hade sin sond, den gick bra att mata i. Hon gick upp fin i vikt och växte på bra. En av Thelises kvinnliga läkare nämnde att Thelise kanske skulle vara en kandidat för knapp. En kanal på magen rätt in i magsäcken, för att slippa sonden i näsan. Eftersom Hon ändå inte visade minsta tecken på att vilja äta själv. Ingen av de övriga läkarna i teamet ropade hurra över den idén, tyvärr. De trodde att om hon bara skulle andas bättre, så skulle hon vilja äta. Mer energi till att äta, mindre till att andas. Vi som föräldrar hade en magkänsla som höll med den kvinnliga läkaren..
Det var fortfarande konstaterat att Thelises ductus var öppen. Den borde stängt sig själv för länge sedan. Hennes syrgasbehov ökade hela tiden, så nu väntade vi bara på en tid. Efter hjärtoperationen, DÅ trodde man att andningen skulle bli bättre och då skulle hon orka äta..
Eftersom vi hade permission hela dagarna blev vi också av med vårat enkelrum på sjukhuset (såklart, det fanns familjer i större behov av det nu än oss). Men nattetid ville man fortfarande ha Thelise inlagd. En av oss föräldrar skulle nu sova med henne varje natt, snart var vi påväg hem och skulle lösa detta själva. Men det var mycket bebisar inlagda, vilket resulterade i att vi delade rum med andra...
Föräldrar sov i var sin tältsäng. Rummen var små, och det blev genast trångt. Någon förälder snarkade. Någon ville ha lampan tänd och Tv:n på. Någon behövde gå på toa varannan timme, och någon blev akut hungrig. Bebisar som skrek, var ledsna, oroliga, hungriga. Maskiner pep, personal kom in och ut. Jag skulle pumpa var tredje timme, Thelise skulle ha mat klockan 23, 02 och 05. Kl 08 skulle sängarna vara uppfällda, föräldrarna skulle vara påklädda och redo för läkarteamet.
Jag förstår inte hur någon kan vara människa efter en period på sjukhus. När sover man? När lever man? Egentid fanns inte på världskartan. Alla ens egna behov sattes åt sidan, tom överlevnadsbehov. Vi sov inte, vi åt knappt. Oron fanns hela tiden. Men det som var värst, utan att tveka, var ovissheten. Vad kommer hända? Vad ska vi göra? Det var lätt att säga att man ska ta en dag i sänder, men det var svårt att leva upp till. Allt vi ville var att Thelise skulle bli bra så vi kunde få komma hem. Men när det skulle hända visste vi aldrig..
0 kommentar(er)
