Vi hade veeeeerkligen njutit av livet hemma.. Soffmys, promenader, lekt massor i lekrummet och lagat god mat. Små vardagssaker som blev sååå värdefullt. Vi kände oss hela. Vi hade fått livet tillbaka..
Men Thelise var inte riktigt nöjd hemma. Hon som alltid varit filbunken själv. Hon sov dåligt, var orolig och mycket mer ledsen än vanligt. Det var många timmar vi spenderade på pilatesbollen, skumpandes med henne i famnen. Vi trodde det berodde på miljöombytet, eller kanske den kända "tremånadersfasen".
Vi fick hela helgen hemma innan det var dags för återbesök på sjukhuset igen. Att få vara hemma var lite för bra för att vara sant, så vi packade för att vara beredda för inläggning igen. Att flytta tillbaka till Ronald och sjukhuslivet.
Bilresan var näst intill lika traumatisk spm sist. Men en stund somnade hon faktiskt, det var otroligt skönt..
Men vi hade fel. Avdelningen gjorde kontroller, tejpade om hennes sond osv, men såg inget behov av mer vård. Vi fick åka hem igen. Vi trodde inte våra öron, men åkte tacksamt hem igen. För nu iaf..
Två steg fram, ett bak. Det hade vi lärt oss. Och snart var det dags igen. Men denna var vi verkligen inte beredda..
0 kommentar(er)
