Att bli inlagda igen var inte bara negativt. Caspian fick (tillsammans med oss) flytta tillbaka in i vårt rum "Elefanten" på Ronald. Han fick leka i alla deras lekrum igen, bada i deras spa, hänga på lekterapin och i avdelningens lekrum. Han var överlycklig, inte alls påverkad av det som just skett.
Personalen, som vi så väl lärt känna vid det här laget, var glada över att se oss igen. Jag kan tänka mig hur det måste kännas som vårdpersonal när man ansvarat för ett barn i flera månader, för att sedan släppa familjen "fri" trotts att barnet inte är helt frisk. Det var roligt att träffa alla igen, även om man hade önskat det under trevligare omständigheter. Jag har under resans gång verkligen blivit mer och mer imponerad, och tacksam, över människor som utbildar sig för att arbeta inom vården. Utan dessa, vad hade då hänt med Thelise?
Läkarteamet däremot, var nog inte lika lyckliga över att ha oss tillbaka.. Thelise behövde ingen annan vård utöver högflödesgrimman. Vi ockuperade helt enkelt en plats, men det fanns inget läkarna kunde göra för att skynda på det. Andningssvårigheter var inte heller kirurgernas specialitet.. Efter ett par dagar med högflödesgrimma hade Thelises koldioxidvärde sjunkt, men inte tillräckligt. Då kallades lungläkaren in igen.. En normal inställning på en högflödesgrimma brukar vara barnets vikt plus 1-2liter luft. Thelise vägde vid det här laget ca 7 kilo, och hade en inställning på 8 liter luft. Denna normalinställningen räckte helt enkelt inte, och enligt lungläkaren var barnets vikt x 2 högsta inställningen. Därför fick Thelise 14L. Det var som en storm som drog igång, det nästan "forsade" ut luft, som brummade något förfärligt, in i näsan. Detta var sista chansen, annars skulle hon behöva ett starkare andningsstöd..
0 kommentar(er)
