Thelises ductus skulle inte stänga sig själv. Hon var såpass stor nu (4 månader) och ingenting i hennes lilla hjärta hade förbättrats.
Därför fick vi en dag träffa Björn. Han ansvarade och utförde alla ductusstängningar med hjälp av katetrar på sjukhuset. Han hade varit med förr, detta var vardagsmat för honom..
Istället för att kirurgiskt öppna upp en patient, så kunde han gå in via en ven med en kateter. Sätta fast den i hålet där ductus står öppen. Sedan skulle kroppen bilda egen vävnad runt katetern och därefter skulle problemet vara åtgärdat.
Han fick det att framstå så enkelt. Klart, detta var väl knappast första gången han gjort det. För honom, och för hjärtteamet, var detta ett litet ingrepp.
Men sedan berättade han om riskerna. Vissa barn hade inte överlevt, då katetern släppt och hamnat i kroppens blodbana. Täppt till och skapat en blodpropp. Thelise var dessutom en riskpatient med redan nedsatt andning pga hennes diafragmabråck. Alla sövningar var en risk, såklart. Och (om ni minns) så har Thelise redan haft proppar i två av sina infarter, vilket kunde innebära att han inte kom in där med sin kateter.
Men det fanns inga alternativ längre. Hon behövde detta, det var bara att hålla tummarna. Vi skulle få en tid inom kort.
Men jag som förälder kommer aldrig kunna sluta fundera. Varför gjorde man inget åt hennes ductus redan på BIVA när hon var nyfödd? Enligt personalen där kunde man ge vanlig ipren till spädbarn för att stänga ductus, tydligen vanligt på prematurfödda barn. Men på Thelise ville man avvakta. Var det, med facit i hand, verkligen rätt beslut?
0 kommentar(er)
