Thelise rullades in på operation tidigt på morgonen. Det går inte beskriva hur nervös man är varje gång man tittar in i operationssalen, det blir direkt så verkligt. Man vet aldrig hur det kommer gå, även om man har höga förhoppningar.
Ductus sitter till vänster om hjärtat, och i normala fall öppnar man upp vid sidan av kroppen (vid revbensfästet) vid den här typen av operation. Men på Thelise valde man istället att gå in mitt på bröstbenet för att inte behöva trycka och påverka hennes enda friska lunga. Detta har också alltid varit ett orosmoment. Ingenting med Thelise tillhör standard, läkarna får improvisera och kan inte riktigt följa sina normala rutiner. Så otroligt tacksam för all kompetent personal vi mött inom vården som lyckats göra det omöjliga möjligt..
Kirurgen ringde några timmar senare, han var färdig. Nu lämnade han över till en kollega som skulle sätta in en knapp. Där går man in med en liten lampa genom munnen, ner i magsäcken, som lyser vart på magen man ska göra ett hål där knappen ska sitta. Sedan syr man fast magsäcken utmed bukväggen och sätter i en knapp som fästs genom att fylla en liten ballong med vatten. På Thelise fick man "dra runt" magsäcken lite extra, trycka den neråt. Man ville inte att den skulle sitta för nära hennes trasiga diafragma.
Detta är, för kirurgerna, en enkel operation som inte tar så lång tid. Efter lunch den dagen rullades hon in på BIVA.
Vi fick träffa hjärtkirurgen som var nöjd med operationen efter de förutsättningar som fanns. Men han lyckades inte stänga helt.
Han förklarade att ductus är som en raketost. Han trodde jag var för ung för att minnas, men jag har jobbat halva mitt liv i en mataffär. Jag visste.
Raketost var en ost Kavli tillverkade för länge sedan. En hårdare mjukost i ett rör som man skar av med någon form av tråd.
På samma sätt var ductus. När han skulle dra tråden runt om ductus för att sy ihop, var hennes ductus enorm. Han drog åt litegrann, från 5 mm till 2mm öppning. Sedan fick han lämna det så för att den inte skulle gå av. Han var nöjd, men ductusen var inte helt sluten nu heller.
Knappen däremot satt som en smäck. Vilken otrolig lättnad.
Men det var tungt att se Thelise i sin säng på BIVA. Hon var svullen, med ett stort tejpat sår över bröstet. Dränageslangar som var fyllda av brodblandad sårvätska. Hon sov, men vaknade emellanåt av smärtattacker. Skrek i panik och hade väldigt ont. Då var personalen snabbt framme för att smärtstilla. Hon låg i respirator och hade fått en PVK insatt i huvudet. Det var slangar överallt.
Men det var så orättvist. Barn ska inte behöva få gå igenom något sånt här. Såhär ska inte barn behöva se ut. Så här ska inte barn behöva må. Jag önskar jag kunde flytta över all hennes problematik på mig själv.
0 kommentar(er)
