När man fått bukt på Thelises hjärtsvikt (med hjälp av mycket mediciner) lyckades hon komma ur både respirator och CPAP. Istället fick hon en högflödesgrimma. Den blåser upp lungorna likt en ballong för varje andetag hon tar. Hon andades otroligt snabbt, över 100 andetag per minut. Men hon mår bra, förhållandevis.
Jag och Mikael tar blodprov, och man gör en genetisk utredning på Thelise för att undersöka om hon har någon kromosomavikelse eller annan genetisk diagnos där hennes diafragmabråck kunde vara en orsak. Men man finner henne för övrigt "frisk". Sjuksköterskan var extra glad den dagen, efter att ha stuckit min man. Hon nämnde något om "sjuksköterskeporr", att få sticka in en nål i så fina utpoppande blodkärl. Jag har alltid uppskattat vårdpersonal som bjuder på sig själva, och detta fick vi uppleva mycket. Många berättade om sina liv, sina upplevelser och erfarenheter. Det var skönt att lyssna på, när hjärnan annars går på högvarv.
Vi fick alltid mata Thelise själva när vi var där. Det var fantastiskt att få "vårda" sitt eget barn i den mån man kunde. Thelise fick all sin mat i sond, men det var ändå mysigt på något sätt. Att sitta där med en spruta och ge mat..
En gång testade vi om hon ville amma själv. "Närhet och mys är bra för alla barn". Men Thelise fick panik, tvärvägrade. Att äta har helt enkelt aldrig varit hennes grej.. Men återigen kom känslan om den misslyckade mamman som inte kunde ta hand om sitt barn.
Efter 4 veckor på BIVA var Thelise i såpass bra skick att få flyttas till en övervakssal på vårdavdelning. Det var ett stort steg, men vi var egentligen osäkra på vad det innebar. På vårdavdelning skulle barnet vara stabilt. Inte behöva respirator.
För oss var det ett otroligt framsteg, men med facit i hand hade vi hellre stannat kvar på BIVA...
0 kommentar(er)
