Thelise hade ett par dagar fyllt av framsteg. Hon klarade sig nu utan respirator och hade istället fått CPAP. Hennes mage tålde mer och mer mat, man tappade ner på flertalet mediciner. Hon satt i våran famn hela dagarna. Jag hade äntligen fått hoppet tillbaka, en hemresa kändes inte superlångt bort. Läkaren hade ordnat intyg till försäkringskassan så vi båda kunde få ersättning för vård av allvarligt sjukt barn. Vi hade fått påfyllnad av matlådor av familjen. Men dagarna gick långsamt och det blev svårare att roa våran stora son. Sjukhuset hade ordnat både biobiljetter, inträde på rehab-badet och till fjärilshuset. En av undersköterskorna erbjöd sig till och med att passa våran son på sin fritid för att ge oss föräldrar lite egentid. Även om det aldrig var aktuellt kan jag än idag bli väldigt rörd av hennes gest.
Vi hade ett par bra dagar. Men som läkaren sagt tidigare - två steg fram, och ett bak. Vi trodde vi var beredda.
0 kommentar(er)
