Efter 4.5 vecka var det dags, Thelise skulle få lämna Stockholm och läggas in i Göteborg. Hela familjen var redo, vi längtade hem. Vi längtade efter en "normal" vardag, efter familjen, efter livet. Även om hon fortfarande låg på sjukhus var det ändå nära hem, vi kunde ta våran bil och åka på utflykter med våran son eller sova hemma. Vi hade en timme till Göteborg, till skillnad från över 4 timmar till Stockholm.
Min man och våran son hade redan lämnat storstan, de skulle åka HEM. Jag skulle få följa med Thelise i transporten. Nu kände jag mig mer medveten än under vår första resa tillsammans.. Vid lunchtid kom en läkare tillsammans med en sjuksköterska till oss, de skulle ansvara för en säker transport. Det var två medelålders kvinnor, som gav ett förtroensegivande intryck. Snabbt och kontrollerat flyttades Thelise över till deras kuvös på bår, och tillsammans åkte vi ambulans till flygplatsen.
Läkaren hade många frågor om våran resa tillsammans, det var enligt henne väldigt ovanligt och oturligt att inte veta om diafragmabråcket innan förlossning. Hon berättade att Belgien är världsledande inom behandling av diafragmabråck. Där kan dom gå in i slidan på den gravida mamman, in genom munnen på barnet, och blåsa upp en ballong i magen där diafragman var trasig. På så sätt gav man lungan en chans att växa och organen stannade på plats i buken. När barnet sedan föddes kunde man enkelt gå in och spräcka ballongen. Den här metoden gav en, generellt, kortare och stabilare återhämtning.
Jag minns hur fascinerad jag var. Vilken grej. Detta har jag inte kunnat sluta tänka på, än idag.
På Brommas flygplats väntade ett flygplan, bara på oss. Där fanns 2 piloter och en sjuksköterska till, som ansvarade för en säker flygresa. 5 personer, ett flygplan, bara för min dotter. Jag kommer för alltid vara tacksam över Sveriges välfärd.
Planet var trångt, men otroligt välutrustat. Thelise sov hela resan, och hon var stabil. Personalen på flyget hade till och med köpt mat till mig som förälder. Jag minns hur tacksam jag kände mig. Vi vårdades hela familjen, det var en självklarhet för dom.
Flygresan gick snabbt, på någon timme hade Vi redan landat på Landvetter. Men här stötte vi på patrull..
Ambulansen som var bokad hade missat tiden, och SOS kunde inte svara på när någon kunde dyka upp. Där låg min sjuka dotter, det var svinkallt ute. 2 piloter, en läkare och 2 sjuksköterskor märkte man hade ren panik. Såhär fick det bara inte gå till.
Över två timmar tog det innan ambulansen dök upp, och dessutom i rusningstrafik. Vi var alla helt slutkörda, men även om vi var sena kom vi fram säkert. Det var ändå det viktigaste!
0 kommentar(er)
