Den morgonen lär jag aldrig glömma. Först trodde jag min hjärna spelade mig ett spratt. Men det var sant, Thelise öppnade sina små ögon och tittade på mig. Hon var påverkad av alla mediciner, men så otroligt stark. Jag hade inte sett hennes blick sen den dagen hon föddes. Tårarna forsade ner för mina kinder, äntligen kändes hon levande. Jag var så otroligt tacksam.
"Ja, det är fantastiskt för varje framsteg dessa barn gör, men vi måste förbereda dig på bakslag. De tar två steg fram och ett bak. När man ligger i respirator brukar tex man inte prata om OM man får lunginflammation, utan NÄR. Allt kan hända"
Kirurgen var realistisk, han visste vad han pratade om. Vi var beredda. (Trodde jag) Men just där skakade jag av mig all oro, jag var bara så glad att hon vaknade upp.
Jag hade lyckats få igång någon form av mjölkproduktion tack vare pumpen. Målet hade alltid varit att kunna amma henne, när hon var redo. Man ville börja ge henne mat i sond, just nu gick alldeles för mycket av hennes energi åt till hennes återhämtning. Men hennes mage var inte redo för mat, där fick man backa. Det kändes ok, hon fick ju trots allt näring från annat håll.
Men dagarna gick otroligt långsamt. Vi hade inget liv i Stockholm, allt hade pausat. Vi vågade inte lämna området ifall något skulle hända Thelise. Vi hade ingen ork att laga mat. All vår energi gick åt till våra två barn. Vi fick otroligt, OTROLIGT, mycket stöd från vänner och familj. Några tog ledigt från jobbet för att komma och hälsa på oss, några lagade matlådor och kom med, några löste allt praktiskt hemma. Det fanns aldrig några krav, detta gjordes tveklöst i all välmening för att stötta oss. Det går inte ta över någons sorg, men all hjälp man kan få gör livet lite lättare.. Utan deras hjälp hade vi aldrig kunnat vara i Stockholm tillsammans.
Om Mig:
Emelie Finnskog
Mamma till två fantastiska barn, Caspian 3.5 år och Thelise 1 år.
0 kommentar(er)
