När Thelise hade legat i vårdavdelningens övervakssal i 4 dagar kom överläkaren in till oss. Det var han som hade opererat henne, och också han som hade det yttersta ansvaret för hennes eftervård. Han satte sig ner.
"Just nu har vi stor belastning här på sjukhuset, och ont om vårdplatser. Thelise är stabil och vi skulle behöva skicka henne närmare hemmet."
Tårarna rann, jag hade sån otrolig hemlängtan.
"Jag är ledsen om det kommer plötsligt. Men inom vården är det svårt att planera. Jag kommer välja att skicka er till Göteborg istället för Borås. Göteborg har rikssjukvården inom hjärtsektionen, det vore fel att placera henne någon annanstans. Hon kommer få fantastisk vård där av personal som känner igen hennes problematik. Jag har rapporterat över till Vladi och Linus, de är läkare där och har otroligt stor kunskap inom just diafragmabråck. De kommer ta över ansvaret för Thelises vård i Göteborg"
Han fortsatte:
"Vi har sett att Thelise även har en avvikelse på sin ryggrad, och på hennes ena fäste vid revbenen. Men vi tror inte det kommer påverka henne. Jag vill också poängtera hur otroligt känslig hon är för infektioner. En liten förkylning kan göra att Thelise behöver respirator och då vårdas på en intensivvårdsavdelning, igen. Har ni syskon på förskola vill jag verkligen trycka på att ni bör fundera över det en extra gång. Umgås inte med barn i förskoleåldern, med sjuka människor, och försök att inte vistas i stora folksamlingar"
Det samtalet sitter i ryggraden på mig än idag. 1 år senare. Samma dag avslutades sonens förskoleplats, och vi vågade knappt umgås med någon.
Ett läkarteam skulle komma dagen efter och hämta Thelise, och transportera henne till Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Och som vi längtade! Flera sjuksköterskor på BIVA fick höra om vår planerade hemresa, och kom upp till oss på vårdavdelningen. Återigen rann tårarna nedför mina kinder. Vilka underbara människor det finns. De tog sig tid på sin rast, att komma dit bara för att titta till min dotter och säga hej då.
Vi hade även en helt fantastiskt omtänksam familjemedlem som tog ledigt från jobbet den dagen, enbart för att få hem min man och son, samt all vår packning. Återigen fylldes jag av så mycket tacksamhet. Vad hade vi gjort annars?
Men det kändes också tungt. Återigen skulle vår familj splittras, och det var osäkert när vi skulle få träffas nästa gång. Men detta var en milstolpe. Nu var vi ett steg närmare hemgång, efter 4.5 vecka i Stockholm. En tid som kändes som 4.5 månad..
0 kommentar(er)
