4 veckor fick Thelise ligga på BIVA. För oss som var inställda på ett par dagar kändes 4 veckor som evigheter. Men Thelise var stabil, klarade sig bra med högflödesgrimma och mådde, under omständigheterna, bra. Först skulle hon hamna i en övervakningssal, precis likadan som BIVA. Med personal där 24/7, och sedan när hon var bättre skulle en förälder sova på eget rum där med barnet.
Jag hade dåliga vibbar så fort jag satte mina fötter i salen. Pga personalbrist var både erfarenheten och kompetensen inte ens jämförbar med den vård Thelise fick på BIVA. Det märktes tydligt att de inte visste hur de skulle hantera Thelise. Så fort hon anlänt ville personalen skicka tillbaka henne till BIVA då man ansåg att hon andades för snabbt. BIVA förklarade återigen att detta var normalt för henne och kunde inte ta emot henne. Thelise fick knappt vara i våran famn längre, man var orolig att hon inte skulle syresätta sig och bli svårare att hantera.
Att lämna sitt barn varje natt var outhärdligt. Det var tungt varje dag, men på vårdavdelningen hade vi inget förtroende. Ingen trygghet. Om det var tungt från BIVA, var det 100 gånger värre nu. Men vi hade inga alternativ..
1 kommentar(er)
