När jag såg Thelise efter operationen trodde jag inte mina ögon. Hon såg nästan död ut. Hennes kropp hade svullnat som en ballong. Tydligen hade hon samlat på sig vätska som dom var tvungna att driva bort med vätskedrivande mediciner. Hon var fortfarande nedsövd, men hade nu fått ett stort omslag över hela magen. Hon var full av sladdar, slangar, nålar. När hon hade som flest var det över 20 stycken över armarna, benen, ljumsken, bålen.. Men hon hade fantastisk vård på BIVA. De kontrollerade vart enda andetag hon tog. De tog prover, räknade vätskebalans, vände henne, tvättade henne, smörjde henne, tog temp, bäddade om henne. Allt hon behövde och lite till. Jag kände inte att jag bidrog med någonting. Pratade med henne, sjöng emellanåt. Men det kändes som att kommunicera med en vägg. Kanske hörde hon, men efter alla timmar som jag satt där kom till slut paniken krypandes.
Hur gärna jag än ville finnas där för min dotter hade jag också en son som behövde mig. Om man någon gång har fått förmånen att bli tvåbarnsförälder vet man hur tufft det är att räcka till åt båda samtidigt. Men detta var på en helt annan nivå.
Min man satt stundtals hos Thelise, men han tyckte också det var jobbigt när hon var nedsövd.
Känslan går inte förklara. När man satt där ville man därifrån. När man var iväg från henne ville man bara dit.
Jag satt ofta där svimfärdig. Mindes inte när jag åt senast. Sov otroligt dåligt, konstant orolig. Jag var dålig på att ta hand om mig själv.
Caspian spenderade mängder av tid med någon av oss föräldrar på sjukhusets lekterapi. Nu måste vi ge detta fantastiska ställe lite fokus, och jag vet inte hur jag egentligen ska formulera mig för att poängtera hur otroligt viktig en lekterapi är. Dit är alla barn välkomna, både inneliggande och syskon. Det var en sjukhusfri zoon på sjukhuset. Det ska vara ett tryggt ställe för barn, utan undersökningar, stick eller annat läskigt. Rummen var fyllda med leksaker och pyssel. Barn i alla möjliga skick kom dit. Det var tungt att se, vissa barn hade tappat sitt hår eller stapplade sig fram med sin droppställning. Man kunde bara ana vilken tuff resa de hade. Barn kunde även få komma till lekterapin för att bearbeta något läskigt de stöd inför. Förberedelse för operation, provtagning eller liknande. Just terapi, anpassat för barn. Det fanns även en utegård fylld med grejer, som var tillgängligt dygnet runt. Där spenderade vi mycket tid, kvällar och helger var utegården det enda barnanpassade som fanns i närheten. Jag tackar verkligen gudarna för lekterapin, jag vet inte vad vi hade gjort utan det!
Och titta på det glada barnet på lekterapin. Hur kan man som förälder inte bli helt varm inombords av det? ❤
Om Mig:
Emelie Finnskog
Mamma till två fantastiska barn, Caspian 3.5 år och Thelise 1 år.
0 kommentar(er)
