Thelise var nästan en vecka gammal. Jag satt hos henne som vanligt den morgonen. Det var omöjligt att se på henne utan att bli ledsen. Jag ville ta över all hennes smärta, all sjukdom. Inget barn ska behöva må såhär. Någonsin.
Thelises läkare kom in i salen. "Skulle det inte vara mysigt att få hålla henne?"
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Visst vore det hela underbart.. Men orealistiskt. Det kändes så avlägset, inget jag ens vågade drömma om. Hon fortsatte..
"Barn mår som allra bäst hos sina föräldrar. Det är bra både för anknytning och för läkeprocessen. Visst, det kräver lite jobb, men det ska vi kunna lösa."
Det krävdes flera stycken ur personalen för lyfta över henne i min famn. Och äntligen kände jag mig hel. Det var helt omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Vilket framsteg! Hon sov i min famn länge, och jag kunde inte sluta titta på henne..
0 kommentar(er)
