Detta skapade ett väldigt dilemma bland läkarna. Hjärtläkarna och kirurgerna hade olika taktiker att ta ställning till. Ska vi stänga hennes ductus eller inte?
Barn som föds för tidigt har ofta sin ductus öppen, och den kan då stängas med hjälp av medicin. Inga konstigheter. Det tog ett par dagar innan man beslutade sig för, att i Thelise fall var det bra att den stod öppen. Den fungerade dom en "ventil" för henne. Risken med att stänga skulle vara att lungorna inte orkade med. Det skulle vara förenat med livsfara för henne. Generellt brukat ductus stänga sig själv innan barnet fyllt tre månader, och då skulle hon vara stor nog att klara av det. Därför valde man helt enkelt att låta det vara.
Thelise fick fragmin varje kväll för sin blodpropp, och det var otroligt jobbigt. Hon skrek, det gjorde ont. Varje kväll i flera månader gick hon igenom detta. Bara det var en kamp nog, tyckte jag..
Ett par dagar efter Thelise drabbats av hjärtsvikt stod det en present vid hennes säng. Det var en fin påse, med silkespapper som stack upp. "Från Markus och Frida". Våra fina vänner.
Jag vet inte vad som hände, men det var helt omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Hos Thelise fanns både en läkare och en sjuksköterska, och även dom fick tårar i ögonen. Jag försökte få fram mellan mina snyftningar hur tacksam jag var. Inte för gåvan i sig, utan för tanken. Vi kände oss så otroligt ensamma i Stockholm, men våra vänner fanns med oss på avstånd. Detta är en händelse som jag nu i efterhand inte ens kan skriva om utan att torka mina tårar.
0 kommentar(er)
