Det rådde först en mindre panik hos mig och min man hur vi skulle reda ut detta. Hur mycket skulle vi packa? Vad skulle vi göra med alla våra djur hemma? Hur skulle min man och son ta sig till Stockholm? I dessa stunder är man extra tacksam över nära och kära. Vi har familj och vänner som skulle göra vad som helst för oss. Tillsammans löste dom allt praktiskt, och min mamma med sambo körde min lilla familj upp. En resa på över 4 timmar enkel resa. Jag såg bilen rulla in på sjukhusets parkering. Min son får hjälp ut ur bilen och när han ser mig på avstånd springer han. Så snabbt han kan, med öppna armar. "Maaammmmmaaa" Jag sätter mig på huk och han kastar sina armar runt min hals. Mina tårar forsar ner från kinderna. Jag var så lycklig. Där och då kände jag mig hel, så stark. Vi kramar varandra hårt, länge. Caspian som vanligtvis avskyr att åka bil. 10 minuter till Ica är en kamp hemma. Men nu hade han suttit som ett ljus i bilen, han längtade efter mig. Och jag efter honom. Vad han gjorde med mig den dagen går inte beskriva med ord. Han var så glad, oförstådd i vad som hände runt omkring honom. Jag är tacksam att vi tog beslutet att ha med honom i den här resan. När sjukhuslivet var mörkt var han alltid min ljuspunkt. Jag hade fått tillåtelse av BB att bara komma in 2 gånger om dagen dit för min antibiotika. Så vi checkade in på familjevåningen tillsammans. När vi kom dit bodde det 3 familjer där. En av papporna berättade han att dom bott där i 11 veckor hittills. Inte var i närheten av hemfärd. Likaså den andra familjen. Där fick vi genast lite distans till allt. Det var fler som gick igenom precis samma sak som oss. Och när man tycker livet är tufft finns det alltid dom som har det värre. Där och då kände jag att den här resan får ta den tid det tar, så länge jag får med henne hem - levande. Thelises operation blev inställd den måndagen. Ett akutfall var tvunget att prioriteras, och Thelise var såpass stabil. Hennes tid flyttades till dagen efter.
0 kommentar(er)
