Efter såpass lång tid på sjukhus började vardagen komma ikapp oss.. Sådant som vi länge prioriterat bort kunde inte vänta längre..
Bilar behövde vinterdäck, besiktas, lagas. Caspian behövde klippas, byta klädstorlek, åka till bvc. Djuren behövde till veterinären, införskaffas nytt foder och medicin. Huset behövde skottas, brevlådan skulle tömmas. Julklappar skulle inhandlas och barnen behövde julkläder. Allt som man gör utan att tänka på det hade släpat efter för oss. Men vi hade tur, många nära och kära hjälpte oss. Än en gång.
Det var också skönt att ha små projekt om dagarna, i den mån man kunde och orkade med. Det fick dagarna att passera, och skapade lite av en mening. Hur knäppt det än låter.
Att ha eget rum med Thelise var guld värt. Inget barn flyttade in i sängen bredvid, och vi kunde spendera hur mycket tid vi önskade där. Tillsammans.
Caspian älskade sin lillasyster. Han förstod verkligen att vi var tvungna att finnas där för henne. Han accepterade att han alltid var tvungen att välja mellan oss föräldrar, det var fysiskt omöjligt för oss att vara ute på äventyr allihop. Så som livet hade varit innan. Han tyckte mycket om att klappa och pussa på henne. Jag var inställd på det värsta gällande syskonkärlek, men detta var mer än jag någonsin kunnat drömma om.
Vi hade möjlighet att börja få ta dit lite privata saker, så som vårt babygym tex. Bara en sån liten grej gjorde att det kändes lite som hemma.. Att se sin dotter ligga i samma babygym som storebrorsan gjort 3 år tidigare gav ändå lite hopp om livet..
0 kommentar(er)
