När Thelise varit i Göteborg ca 1 vecka behövdes alla delar till hennes högflödesgrimma, och hennes nässond, bytas ut. Av hygienskäl. Helt enkelt, allt gammalt skulle bort. Kanske låter det inte så märkvärdigt..
Men detta var första gången sedan förlossningen som jag såg hela hennes ansikte. Hela hennes vackra ansikte utan tejp, slangar, masker osv. Bara det var en upplevelse i sig.
Och som om inte detta vore nog.. Den här dagen jobbade en sjuksköterska som vårdat Thelise näst intill varje dag sen vi kom dit. Hon kände Thelise, men hon brann också lite extra för "de små sakerna". Hon var driven, ambitiös. Hon såg möjligheter.
Thelise hade sedan födseln "suttit fast i väggen", pga hennes behov av andningsstöd. Men vi kopplade bort allting från henne, och jag tog upp Thelise i min famn. Sjuksköterskan följde med oss, hon höll koll på andning och syresättning, medans vi klev ut genom dörren av övervakningssalen, och visade henne runt i korridorerna. Thelises första inomhuspromenad.. Känslan kommer aldrig gå att beskriva.
Kanske låter det som en liten grej. Men detta kommer för alltid vara fastsvetsat i mitt minne. Att bära runt på sitt barn anses som något av det mest normala i världen, i vanliga fall. Och för några enstaka minuter kändes allt så normalt, även för oss. Det gav oss energi, ork att fortsätta.
Tack Lenore, för att just du tog initiativet till detta. Något som jag länge aldrig trodde skulle vara möjligt. Du har skapat fina minnen för livet, i en period som annars var fyllt av mycket mörker.
Den där promenaden skulle jag ranka topp 3 på listan över vad som höll styrkan uppe den hösten. Men jag glömde aldrig vad kirurgen sagt. 2 steg fram, och 1 bak. Snart var det dags för nästa bakslag..
0 kommentar(er)
