En morgon när jag kom in till Thelise på morgonen var hon plötsligt sämre..
Hon andades snabbare, var mer syrgaskrävande och med feber.
Ingen visste varför, men nu bestämdes det att för hennes andnings skull, behövde hon nu högflödesgrimman dygnet runt. Igen. Där försvann våra små permissioner ut i friska luften.
Man gjorde flertalet undersökningar och prover. Hjärtläkarna gjorde flera ultraljud, som tack och lov inte visade någon försämring. Men tyvärr inte heller någon förbättring som man hade hoppats på.. Hennes ductus stod fortfarande öppen och likaså alla hål i hjärtat som kvarstod.
I flera dagar var statusen oförändrad, hon var konstant dålig. Man letade efter något att behandla, men hittade ingenting.
Det var min man som kraschade först. Han är det realistiska av oss, och han insåg snabbt att det som höll våran ork uppe nu försvann. Målet med en familjejul var inte längre möjligt. Han blev tystlåten, nere och hans energi var slut.
Jag, som är familjens optimist, tyckte att han var en hängläpp som borde rycka upp sig. Än fanns chansen till förbättring och åtminstone kanske en jul tillsammans ett par timmar på Ronald.
Båda barnen behövde starka föräldrar i detta. Men många gånger var det lättare sagt än gjort.
Efter flera dagar var det ett av proverna som till slut visade på ett sk "corona-virus". En helt jävla vanlig förkylning, som inte går att behandla. Bara vänta ut.
Ett par dagar innan julafton frågade jag i ren desperation läkaren: "Är det realistiskt att tro på en jul någon annanstans?"
Han svarade:
"Det är realistiskt att tro på en jul precis här"
Där rasade även jag. Min man hade rätt, allt vi kämpat för kändes som bortblåst. Thelise behövde vara här, hon behövde sin vård. Någon man såklart accepterade, men som var tungt att förstå..
Min son skulle inte få en jul tillsammans med sin familj, det var nog det som gjorde ondast.
0 kommentar(er)
