På luciamorgonen anordnades ett fantastiskt firande i Ronald-huset. Jag och Caspian satt redo för att snappa den lilla julstämningen vi kunde.
In kom en kör med fantastiska tärnor och gossar med tillhörande Lucia. Så otroligt vacker. Jag var otroligt skör och det var omöjligt att hålla tårarna tillbaka. Efteråt bjöds det på lussekatter, glögg osv.
Jag var så tacksam för firandet. Caspian fick det vi själva inte kunde ordna. Så mycket engagemang och kärlek!
På sjukhuset hade nattpersonalen klätt alla barn luciafina. Med glitter och sidenband. Även dom förtjänade lite julstämning!
Just den här dagen skulle Caspian på övernattning hos mormor. Då erbjöds jag och min man sova hos Thelise tillsammans. Hon var nu över 2 månader och vi hade alltid lämnat henne varje kväll. Den känslan är fruktansvärd. Men nu skulle vi äntligen få möjligheten att stanna kvar! Det var ett tecken på att hon mådde bättre och ett steg i rätt riktning gällande hemresa.. Tack vare vårat egenrum fanns det möjlighet för oss båda att stanna, även om policyn på avdelning var bara 1 förälder per barn.
Känslan var övermäktig! Men det var också en fruktansvärt påfrestande natt.. kl 23.00, 02.00 och 05.00 Skulle Thelise ha mat. Utanför passerade folk hela natten och maskiner pep. Thelises högflödesgrimma varnade hela natten då den åkte ur hennes näsa OFTA, poxen pep då hon sjönk i syresättning. Blöjor skulle bytas, personal kom och kollade till henne. Det var en ny miljö, och vi sov på var sin tältsäng.
Behöver jag säga att vi inte sov en blund den natten?
Luciabilderna av våra barn hamnade på en tavla och gavs till oss i paket av några i min mans familj vid deras nästa besök på sjukhuset. Nu pryder de vårat sovrum och är ett fantastiskt starkt positivt minne från den tiden.
0 kommentar(er)
