Jag och min man hade kommit överens om tidigt att Caspian inte skulle bli bortprioriterad i sjukhuslivet, och därför skulle dom två åka hem över jul. Fira jul med min mans familj.
Dom sov fortfarande när jag lämnade Ronald, och det var med otroligt tunga steg jag gick mot sjukhuset den morgonen. Jag grät så ofantligt mycket. Jag lämnade en del av min familj för att ta hand om min andra del. Livet tvingade mig välja mellan mina barn, vilket kändes otroligt orättvist.
Avdelningen hade tömts på barn, alla man kunde ge permission hade fått åka hem. Kvar var Thelise och 2 andra barn. Det var helt öde i korridorerna, förutom personalen som var i tjänst.
Jag satt i rummets fåtölj med Thelise, jag kunde knappt ha på Tv:n. Där visades julmys, det tändes ljus och pratades om tomtar och paket. Jag kände mig så otroligt tom och ensam. Det var inte såhär det skulle bli..
Det knackade på dörren. Där stod en tomte tillsammans med en flicka i 8års-åldern och önskade oss god jul. De hade även med sig en julklapp till Thelise. Det var så otroligt fint, att mina tårar började flöda igen. De gick runt till vart enda barn på hela sjukhuset. Så fantastiskt fint att jag inte finner ord..
Min mamma och hennes sambo kom till mig och Thelise en stund på dagen. Vi åt lite mat och pratade, något jag var så otroligt tacksam över. Jag kände mig lite mindre ensam. Men jag saknade Caspian så otroligt mycket. Jag ville se hans glädje, höra hans skratt.. Vi som skulle fantastiska skapa minnen för livet. Tillsammans..
Jag minns tillbaka på julen 2018 med mycket sorg. En tid som bara borde vara fylld med kärlek och glädje. Jag vill därför tillägna en tanke till er som firar jul på sjukhus med era barn detta året. Jag vet hur ni känner, men det kommer bli bättre. Ni är inte ensamma!
0 kommentar(er)
