Vi såg alla fram emot jul, så himla mycket. All övrig tid la vi på att förbereda oss. Presenter skulle inhandlas, barnen behövde julkläder, hemmet skulle pyntas osv.
Min bästa vän Ida gjorde klart för oss tidigt, att hon förväntade sig ett julkort. Snigelpost, likt tradition. Ingen dispens, det var bara att lösa det. Kraven var låga, vi fick göra det bästa vi kunde tillsammans med en galen 2.5åring och en sjuk spädis.
Vi fick fina kläder av min mamma son skulle passa perfekt. Det värmde hela mitt hjärta att få se barnen så juliga, uppklädda och fina.
Samarbetet var det värre med. Jag kommer aldrig förstå dom som lyckas få två barn på ett och samma kort utan att någon petar den andra i näsan eller drar varandra i håret..
Thelise var ju dessutom fast på sjukhuset, så någon julig miljö var bara att drömma om på det där julkortet 😅
I samma veva hade vi även privilegiet att få flytta in i "ett-rummet". Detta var ett av avdelningens två enkelrum. Det andra enkelrummet hade varit bebott av samma patient länge.
Tänk er att behöva dela rum med ett annat sjukt barn. Du blir aldrig privat. Det är omöjligt att sova, barn som väcker varandra, ska tas kontroller på, ha mat och mediciner, skriker och snarkar. Föräldrar man inte kommer överens med, någon som stör, pratar högt, vill titta på någon skitkanal på tv. Man kan inte ha en galen 2.5åring på rummet som stör den andra familjen.
På ett-rummet fanns till och med egen toalett. Man behövde inte be personalen om barnvakt för att gå på toa. Det fanns garderob så Thelise kunde ha "lite" kläder på plats. Vi kunde välja TV-kanal själva. Möblera om. Fälla upp en säng och vila tillsammsns. Sjukhusliv är ingen lyx, men eget rum var banne mig sjukhuslyx. Men också ett tecken på att man tillhörde avdelningens veteraner, vi hade varit där länge och hade en bit kvar innan hemresa..
0 kommentar(er)
